Det känns egendomligt tomt, och jag kan fortfarande inte förstå. Trots omständigheterna så tog det hårdare än jag trodde. Kanske för att jag hoppades på bättring, på att du skulle få må bra.

Det finns egentligen inte så mycket att säga, men jag är glad för de gånger jag fick dig att le. Och jag är förevigt tacksam till de gånger du fick mig att le. Det enda positiva är att du slipper ha ont nu.


Men jag ska vara glad, för du ville alltid att jag skulle vara glad. Och jag lägger mitt hopp till att vi kanske får träffas i en ny värld där du slipper vara sjuk. Din största önskan.

Jag minns när du sa att du aldrig skulle kunna glömma bort mig och allt jag sagt. Jag ska inte glömma bort dig heller, jag lovar.

// Din vän Victoria.

---

Och varje gång jag kommer höra din favoritlåt kommer jag koncentrera mig riktigt noga och komma ihåg hur fint du spelade den. And nothing else matters ♥